Genusmedvetslös #fskchatt

Veckans ämne i #fskchatt lyder ”Fsk ska motverka trad könsmönster och -roller. Hur? Öppet för olika tolkningar o arb.sätt.” och nytt fr.o.m. nu är att man inbjuds att blogga om ämnet under veckan, som en förberedelse inför chatten som äger rum på Twitter på torsdagar, kl. 21-22. För mig, som sällan har ro, ork eller tid att sitta framför Twitter den där timmen (och nej, jag äger varken platta eller smartphone och tycker det är mer jobb än nöje att sitta med laptopen i knät) innebär det en möjlighet att ändå delta i diskussionen på nåt sätt. Dels genom att formulera mig i ett blogginlägg och kanske diskutera detta i kommentarsfältet, men också genom att vara med och bygga upp en viss förförståelse för vilka infallsvinklar och tolkningar som kan komma att avhandlas under den där timmen. Kanske ger vi på detta sätt fler chansen att delta i diskussionen?

Nåja, veckans ämne var det:

”Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.” -LPFö 10

Så lyder den fulla beskrivningen av veckans ämne. Det står inskrivet i kapitel 1, Förskolans värdegrund och uppdrag, under rubriken Saklighet och allsidighet. Det handlar alltså inte om ett regelrätt mål, utan mer om en golvplanka att stå på. Jag tolkar det som att vi som arbetar i förskolan, liksom den verksamhet vi bedriver, ska se till att inte reproducera de könsmönster och -roller som av tradition förmedlas till barn i Sverige. (Jag skriver ”Sverige” för att det här blir en intressant ingång till ett sidospår om svenskhet och tradition som kunde vara spännande att utforska i ett annat sammanhang.) Meningen som följer ser jag som ett förtydligande; vi skall alltså ge varje barn likvärdiga möjligheter att kliva utanför sitt köns roll genom att delta i aktiviteter eller beteenden som kan uppfattas som tillhörande det ”andra” könet.

@MiaESa skriver om olika strategier för detta i sitt inlägg på Skollyftet och jag känner spontant att vi på vår avdelning mest nog arbetar med en kombination av könsneutralitet och erbjudandet av ”vidgade möjligheter”. Det finns ingen del av vårt pedagogiska rum som är mer avsedd för flickor eller pojkar. Vi har faktiskt aldrig tänkt i de banorna så länge vi arbetat ihop. Istället ligger fokus på vad vi gör i det pedagogiska rummet; väver, bygger, spelar spel, dansar, leker rollekar… Och att alla ska känna sig inbjudna i alla delar av rummet.

Det är klart att vissa aktiviteter lockar fler pojkar än flickor, och vice versa (just på grund av de traditionella mönster och roller som barnen bär med sig utifrån), men det är ju då vi träder in. Det är då vi bjuder in flickorna att delta i brottningen eller bollmatchen. Eller pojkarna att ta hand om de sjuka dockorna. Jag tänker nog att det stora bidraget vi kan ge är att vara lyhörda för barnens nyfikenhet och skapa en miljö av experimenterande. I det här fallet med könsroller och -mönster. Bejaka varje ansats då en pojke visar nyfikenhet på något ”flickigt” och igen vice versa. Att själva vara om inte ambivalenta i vår egen könsidentitet, så åtminstone lekfulla med den.

Äh, jag vet inte. Det är lite för lätt att göra genus till en för stor eller för liten fråga. Som Pappa Kim säger:

Det är förstås viktigt att vi har det här stycket inskrivet i läroplanen och det är viktigt att vi bär med oss en medvetenhet om vilka begränsningar av en människas utvecklingsmöjligheter könsroller och könsmönster kan innebära. Men vi måste också vara på vår vakt så vi inte tippar över vågskålen och skapar någon slags motsatsmiljö där vi tvingar in killarna i syhörnan och hetsar tjejerna att börja slåss med varandra, bara för att det ”motverkar traditionella könsmönster”.

Vi ska vara sakliga och allsidiga i den här frågan. Kanske är det inte svårare än att visa barnen att man inte behöver välja att vara ”pojkig” eller ”flickig” överhuvdtaget? Det räcker ju faktiskt – och är betydligt viktigare – att de kan se sig som individer. Med namn. Och en egen vilja, egna intressen.

Genus – och frågan om könsroller – handlar faktiskt väldigt mycket om jante. Hur man ska och inte ska vara. Att man inte får ha flätor i skägget om man är kille. Eller gilla Hello Kitty. Och att man inte kan ha Star Wars-tröja om man är tjej. Det är på den nivån det egentligen ligger. Att ingen har rätt att kritisera dig för vad du gillar eller vad du har på dig. Könet – genus – är egentligen inte mer än en dålig ursäkt för vuxnas sätt att bemöta och ställa krav på barns beteende. Vuxnas sätt att förmedla värderingar till barnen. Pojkar, vars stora mål i livet är att bli lika stora och starka som sina pappor. Flickor som leker frisör och vill bli sjuksköterskor när de blir stora. Det är jante.

”Du ska inte tro att du kan strunta i könet.”

Jo, det kan du. Och det är den uppmaningen jag lägger i Läroplanens text. ”Utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.” Det finns inget genus. Du bestämmer själv vad du vill göra och bli. Se bara på mig. Jag är en skäggig dagisfröken!

About these ads

9 Responses to “Genusmedvetslös #fskchatt”

  1. Frågan är hur man ska jobba med jämställdhetsvisionen. För hur ser målet egentligen ut? Hur ser de icke-traditionella könsrollerna ut? De där nya sätten som män och kvinnor ska förhålla sig till varandra på. Ingen vet. Vad vi kanske kan vara överens om är att de ”gamla” könsrollerna har varit begränsande. Så hur kan vi öppna upp?

    Jag funderar ibland på om vi på dagis (aka förskolan) över huvud taget gör någon skillnad. För de förändringar som skedde under 1900-talet berodde på hur samhället i stort förändrades och om man behövde kvinnorna ute arbetslivet för att hålla produktionen igång.

    Likaså kan man fråga sig om jämställdheten idag är på väg tillbaka. Vissa tecken tyder på det. Läser man boken ”Jämlikhetsanden”, så är jämställdheten väldigt beroende av jämlikheten. Och jämlikheten har varit på tillbakagång under de senaste 20-30 åren. Hur ska vi då kunna motverka det genom att bjuda in pojkarna att leka med dockor på dagis?

    Vad jag försöker säga är att problemet är större än verksamheten på min eller din avdelning.

    • Jag spånar ju om det där med ”samma möjligheter utan begränsningar” i inlägget. Det må vara vagt, men kanske räcker det med att vi pekar ut en riktning?

      Jag är överens med dig om att frågan är större än förskolan och jag brukar säga till studenter som intervjuar mig om detta för någon kurs de går på lärarutbildningen att när barnen kommer till oss har de redan fått minst ett års indoktrinering i genustänk av föräldrar, släktingar, den närmaste övriga omgivningen och samhället. Och sedan kommer vi och ska vända skutan på 3-4 år, innan de börjar i F-klass.

      Ska vi sätta ribban någonstans, är det väl vid en nivå som sätter griller i huvudet på 4-5 åringarna. Som får dem att på allvar fundera på varför rött och lila är tjejfärger, medan svart och blått är killfärger. Eller varför killar inte kan ha långt hår.

      Å andra sidan tycker jag nog de flesta av barnen jag mött fortfarande är väldigt fria i de här tankarna. I alla fall friare än föräldrarna, som kan se lite chockade ut när de hämtar sin son, som i rolleken (han är en blodtörstig tyrannosaurus) springer runt i rosa tyllkjol… ;)

      • Man kanske måste göra sig klar över vilka ”möjligheterna” är och vad som har varit ”begränsningarna”. Kanske är det det vi ska ”sätta i huvudet” på 4-5 åringar? Eller bara att få dom att fundera kring rimligheter och orimligheter i de föreställningar de har om flickor och pojkar?

        Någonstans läste jag om hur man frågat tonåringar (?) om vad en god kamrat var. Sedan hade man frågat om vad som var en kille. Det intressant resultatet var att killen hade inga egenskaper gemensamt med en god kamrat. Ska inte pojkar, killar, män vara goda kamrater? När det här synliggjordes för tonåringarna fick de lite att tänka på, kan man nog säga.

        För mina 1- och 2-åringar är det här fortfarande otänkbara frågor. Där får man nog fundera lite annorlunda. Men hur?

        • Jag är nöjd om jag känner att jag har sått ett samhällsomstörtande frö i barnen innan de går upp i F-klass. Grillerna jag talar om har lite av det syftet, tror jag. ;)

          När det gäller de minsta barnen är det väl inte bara otänkbart, utan rent irrelevant? Jag tror inte jag, ens med god vilja, skulle kunna förhålla mig till en 1-2 åring utifrån om det är en pojke eller flicka. Jag vet inte. Hur skulle du beskriva din avdelning ur genusperspektiv?

          • Hos mig flyter väl barnen runt i någon slags lycklig okunskap om vad det dom har mellan benen kan göra för deras val och möjligheter. Vid 2½ brukar insikten gry och vid 3½ har den börja dimpa ner i skallen på dom. Men inte på ett sätt som gör att de tycker att det känns tråkigt att de inte får göra något som det andra könet gör. Sånt verkar komma senare.

            Däremot ser jag hur omedvetna kvinnorna omkring mig (det är trots allt ett kvinnodominerat yrke) faller i fällor som känns lite väl elementära. Bekräfta flickor för vad de är och pojkar för vad de gör, t ex.

            Rent fysiskt har vi både dockor och bilar. Men det mesta är rörelse och bygg, på ett sätt som gör det lite mer könsneutralt. Om man nu inte kodar rörelse som pojkigt.

  2. En annan infallsvinkel är den här. I olika studier har man sett att pappas flickor klarar sig ”bättre” i samhället. De har fått ett bemötande som på något sätt har gynnat deras förmåga att ta sig fram i livet. Vad skulle det innebära om det fanns fler män inom barnomsorgen? Män som inte såg som sin främsta uppgift att ägna sig åt pojkarna, utan att ta sig ann flickorna minst lika mycket? Och att kvinnorna i personalgruppen faktiskt tog sig ann pojkarna och mötte dom, utan att se dom som bara jobbiga. Att kvinnorna lär sig ta pojkarna. Hur skulle det påverka dynamiken på avdelningarna?

    • Jag tror det ligger mycket i det du säger. Men samtidigt kommer vi nära ett förhållningssätt där man försöker göra pojkar av flickorna och vice versa. Det blir en dans på slak lina.

      Men poängen är redan gjord. Jag tar mig mer än gärna an flickorna, liksom mina kollegor gärna tar sig an pojkarna. Och även om det blir kompensatoriskt till viss del, så blir det samtidigt en dynamisk miljö där deras normer för hur en kille (och vuxen kille därtill) får och kan vara utan att sluta vara kille, möter min normlöshet för hur tjejer kan vara.

      ”Maja, kan du ta hammaren och slå i den där spiken, är du snäll?”

      • Viktig poäng, att man inte ska göra pojkar till flickor och flickor till pojkar. Vi har att förhålla oss till att det finns två kön (även om det finns en viss variation). Så det hela går på något sätt ut på att se vad vi lägger för mening i de två och hur vi ser på relationen dom emellan. Ingen liten uppgift.

Trackbackar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: