De äckliga flugorna

Jag har precis börjat läsa en bok om lösningsinriktad pedagogik som en del i vår interna fortbildning. Till att börja med ska vi läsa de första två kapitlen och sedan reflektera över dessa i tvärgrupper på nästa arbetsplatsträff.

Egentligen är det inget nytt under solen för mig som förskollärare att försöka lyfta det positiva istället för det negativa. Det barnet kan istället för det det inte kan. Överlag är det väl en strömning inom såväl för- som grundskola, skulle jag kunna tänka mig. Och när jag gick min ICDP-kurs förra läsåret (dock utan diplom eftersom min frånvaro var för hög – då fokuserades det minsann på det negativa!) var det en central punkt i det så kallade vägledande samspelet att omdefiniera (visst kallade vi det så?) barn och sådant som kan hända runt barn på ett sätt som förklarar skeendet ur en konstruktiv synvinkel.

Ändå är det så svårt att hålla fast vid det lösningsinriktade tänket.

Jag möter dagligen barn som det stormar kring på olika sätt, och beroende på mina förutsättningar att hantera de här stormarna hamnar jag på olika platser i den lösningsinriktade skalan. Om jag upplever maktlöshet inför en uppkommen situation kan det få mig att skjuta över skulden (eller delar av den) på barnet eller föräldrarna. För att teoretisera lite externaliserar jag alltså min maktlöshet och manifesterar den i barngruppen eller kollegiet. Skapar en mental bild av en äcklig fluga som jag sedan ger mig till att krossa.

Istället för att krossa min egen maktlöshet. Rädslan och osäkerheten som kommer med maktlösheten. Det förestående misslyckandet.

På sidorna 28 och 29 i boken listar författarna 13 exempel på frågor som tar fokus från den äckliga flugan och istället omdefinierar den till en intressant och värdefull varelse. Som hjälper mig återvinna den professionella nyfikenhet jag måste besitta för att göra ett bra jobb. Det känns bra att få listan framför sig, i svart på vitt, även om jag vet att jag redan vet det här. För det det handlar om är inte att vi ska lära oss något nytt genom att läsa den här boken, utan om att vi alla skall påminnas om att vi vet det här och att det är viktigt att inte släppa den här vetskapen, bara för att den där äckliga flugan dyker upp i ett svagt ögonblick.

Vi behöver påminnas om att maktlöshet, rädsla och osäkerhet inte är giltiga argument. Aldrig. Och att vinsterna är så mycket större om vi göder den intressanta insekten istället för att mosa den äckliga flugan. Perspektiv.

För i slutet av dagen. När allt kommer omkring. Då är det vår uppgift att lära den där eventuellt mosade flugan att flyga.

Föräldramotverkan

Jag har många gånger funderat på den här balansakten mellan att vara en pedagogisk verksamhet för små barn och en serviceinrättning där föräldrarna lämnar in sina telningar för att de ska kunna jobba. Men det senaste dygnet eller två har faktiskt visat sig vara lite av en ögonöppnare vad beträffar just detta.

Det är luciatider och i lokalpressen skrivs det om förskolor i kommunen där det råder fotoförbud vid luciafirandet. Anledningen till detta är bland annat det ökade antalet barn som lever under hot (och har skyddad identitet). Dessa barn bör förstås i den mån det är möjligt hållas ”ur bild” så att säga. Säger väl sig självt, dessutom?

Andra föräldrar känner förstås irritation och besvikelse över detta, eftersom det är en ganska stor händelse i ett litet barns liv. Vem vill inte dokumentera sitt barns luciafirande? Men nu är det så, och det får man väl acceptera. Eller?

Nej. Andra barns trygghet är inget alls värt i relation till en förälders rättighet att fotografera sitt barn i luciatåget på dagis, kan man utläsa av kommentarerna till artikeln. Och tyvärr stannar resonemanget där. Det är mina rättigheter, mitt barn och resten skiter jag högaktningsfullt i. Lever man med skyddad identitet får man banne sig stanna hemma när det är luciafirande på dagis.

Men för vem är förskolan till?

Inbakat i de här kommentarerna är den oreflekterade uppfattningen att förskolan är en serviceinstitution till sista pepparkakan. Det vi gör, oavsett om det handlar om barnens lärande, utveckling eller allmänna stimulans, gör vi för/åt föräldrarna. Och när vi har luciatåg ses det som självklart att det är föräldrarnas önskemål som skall gälla. Och vill föräldrarna fotografera är det bara att gilla läget eller stanna hemma.

(Jag försöker skriva om det här inlägget i lugn samtalston efter att först ha skrivit det i stark affekt, men jag känner att den fortfarande ligger och lurar bakom hörnet…)

Men förskolans fokus skall vara på barnen. Inte föräldrarna.

Vår målsättning (med t.ex. ett luciafirande, men egentligen med allt vi gör) måste vara att varje inskrivet barn skall kunna vara med, oavsett. Vi har t.ex. muslimska barn med, vilket är möjligt eftersom fokus ligger på tradition och kulturarv istället för religion. Och vi har med de barn som lever med skyddad identitet, vilket är möjligt eftersom vi har fotoförbud.

Eller. Skulle kunna vara möjligt måste jag nog skriva. För det hänger helt och hållet på om de andra barnens föräldrar respekterar fotoförbudet eller ej. Och enligt kommentarerna till artikeln skedde nog inte så på kommentatorernas förskolor den här gången. Ingen som helst hänsyn tas till någon eller något utanför familjesfären. Rätten att fotografera sitt eget barn förs fram som en fasad för den egna bristen på empati och respekt. På bekostnad av de redan utsatta. Och den inställningen äcklar mig så oerhört!

Men, som jag redan har sagt. Förskolan är till för barnen, inte deras föräldrar. Så även våra luciatåg. I alla fall om man hårddrar det – och det verkar tyvärr behövas. Och när föräldrar saboterar förskolans verksamhet förverkar de på något sätt sin rätt att vara delaktiga vid den här typen av tillfällen.

Som förskollärare (och person) känner jag ett behov av att värna de svaga(ste)s rättigheter. I det här fallet barn som lever under skyddad identitet. De har rätt att delta i förskolans alla aktiviteter. Och det skall vara roligt, tryggt och lärorikt. Om det – för att kunna vara det – innebär att låsa vissa föräldrar ute från sina egna barns luciatåg, så är jag beredd att göra det.

Och efter att ha följt diskussionen efter artikeln jag hänvisar till, skulle jag dessutom göra det med ett leende.

Hästbajs

Ett år kan mitt arbete vara en i alla avseenden dans på rosor, medan det nästa år snarare är att likna vid slaget om Stalingrad, med fruktansvärda umbäranden, blod och död.

Jag har tydligen citerats i tidskriften ”Vi föräldrar”. Det verkar vara klippt från mitt gästspel i Lärarnas Tidning och jag har inte en susning om den nya kontexten. Jag har fått uppfattningen att det handlar om felprioriteringar i förskolan, med legitimationen som ett villospår. ”Vi höjer kvalitén genom att pumpa in pengar i ett projekt som i bästa fall når det målet – på sikt.”

Hursomhelst tänkte jag komma med ett livstecken och berätta att jag lever (därav att det är ett livstecken, månne) och att vi håller stånd mot fienden. Idag besökte vi en lantgård där vi fick grilla korv, åka häst och vagn och uppleva ”Djurens Jul”. Bussresan dit och hem var en upplevelse för gudar och när vi kom tillbaka till förskolan låste vi – på order – in barnen på sina avdelningar eftersom ett barn på en skola i andra änden av stan hade överfallits av en okänd person under morgonen. Skolinspektionen är för övrigt i stan och torde ha imponerats storligen av skolförvaltningens resoluta resolutioner. Själv tyckte jag det var väldigt bökigt att behöva lämna barngruppen var 30′e sekund för att se om det stod någon stackars förälder utanför dörren och inte kunde komma in.

Jag kom även tvåa på friskvårdsbowlingen och har nu lite värk i höger axel.

En bra och intressant dag, på det stora hela. Ja, och hästen som drog vagnen bajsade jättemycket! Ett stort lass som låg och rykte i snön. Vilken bonus att lägga till en sån här dag.

Tiotusen möjligheter

Det är klart att lärare i alla de former är underbetalda. Men hade lönen verkligen varit en faktor hade jag inte skrivit här i egenskap av förskollärare. Hade lönen inte räckt till min försörjning – vilket den ju trots allt gör, även om den är låg – hade jag inte heller skrivit detta som vare sig skäggig dagisfröken eller flumpedagog.

Då hade jag gjort något helt annat.

Men: Att vara lärare handlar inte om att tjäna pengar. Och även om jag till viss del sympatiserar med ropen om 10 000 mer i månaden, så känns det inte särskilt viktigt om man ser till helheten.

För tänk om – istället för att ge mig och mina kollegor 10 000 kronor mer i lön varje månad – våra huvudmän tvingades satsa 10 000 kronor per anställd lärare på att förbättra våra arbetsförhållanden. Det skulle ge min avdelning 30 – 40 000 kronor i månaden och hela förskolan 840 – 960 000 kronor per år. Det är nästan en mille extra till verksamheten!

Plötsligt kunde barngruppernas storlek och personaltätheten följa Skolverkets allmänna råd. Plötsligt skulle vi utan svårighet kunna arbeta både konstruktivt och preventivt med barn i behov av särskilt stöd. Plötsligt skulle vi arbeta med ett attraktivt yrke, trots den relativt låga lönen.

Så visst, 10 000 kronor mer i månaden per lärare är en toppenidé, men se då till att placera dem där de gör mest nytta: Ute i verksamheterna.

Taggad

Idag var en bra dag.

Vi arbetar sex personer (5,8 heltider) och en resurs på 25 timmar/v i en barngrupp med f.n. ca 40 barn inskrivna. Vi ska ha 44 barn – och förhoppningsvis får vi det, annars ryker kanske en av heltiderna i månadsskiftet september-oktober. Det säger vår förskolechef och svettas under den ekonomiska pressen uppifrån. Det är en hotfull situation som man gör bäst i att ignorera om man skall kunna arbeta konstruktivt med kärnverksamheten.

Förskollärarens ansvar är pedagogiskt, inte ekonomiskt. Men går det verkligen att skilja dessa aspekter från varandra? Vi har beställt stolar, så att alla barn har någonstans att sitta när det är lunch – men det är tillräckligt subversivt för att vår chef skall kallas upp till sin chef för att förklara sig. Det är en bisarr situation i vardagen som man gör bäst i att ignorera om man skall kunna arbeta konstruktivt med kärnverksamheten.

Det går inte att vänta på att rätt instans skall komma och åtgärda staketet runt gungorna, klippa ner en vinbärshäck eller göra något annat som behövs för verksamheten. Då får man krupp och magsår. Det är bättre att göra det som krävs utan att göra någon större sak av det och sedan se ut som en fågelholk när någon förbannad instans-representant ifrågasätter vem som lagat ”deras” staket.

Kör på. Gör det du vet är rätt och vänta för fasen inte på lov. Då kanske du, ditt arbetslag, din förskola och din barngrupp kan gå framåt, trots att förutsättningarna är åt ni-vet-var.

Det är lite så jag har gjort den här månaden och det är anledningen till inledningen.

Idag var en bra dag.

Jag har förlikat mig med att arbeta med för lite personal i relation till antalet barn (och de eventuella behov dessa barn kan tänkas ha). Jag finner mig numera i att min verksamhet emellanåt slås i spillror p.g.a. att vissa huvudmän medvetet skiter i att respektera mitt pedagogiska uppdrag. Den biten är inte mitt problem så länge jag gör mitt bästa med det jag har. Det är inte jag som nonchalerar (den lagstadgade) rätten till särskilt stöd till barn i behov av sådant – jag meddelar bara om att behovet finns. Det är inte jag som fattar beslutet att knöla in så många barn så att stolarna inte räcker till – jag tar istället emot dem med öppna armar och ett leende. Det är inte jag som sabbar de här barnen. Det är faktiskt någon annan.

Jag behöver inte bära den bördan. Och därför kan jag skriva som jag skrev.

Idag var en bra dag.

Vi har delat in barnen i tre grupper efter ålder. Treåringarna, fyraåringarna och femåringarna. Vi har gruppverksamhet en förmiddag i veckan per grupp. De förmiddagarna har vi höjt personaltätheten i grupperna för att trygga det pedagogiska innehållet. Vi arbetar tre personer i treårsgruppen, som i dagsläget består av åtta barn. Femåringarna är uppdelade i två smågrupper med nio barn och två pedagoger i varje. Fyraåringarna har jag ingen koll på (gissa i vilka grupper jag arbetar). Vi har lagt en timmes pedagogisk utvecklingstid per grupp, då alla inblandade pedagoger sitter tillsammans och för- och efterbereder arbetet. Därtill kommer ytterligare tillfällen till enskild utvecklingstid, då även administrativa sysslor finns utlagda på schemat (vem gör vad när). Det här (schemat) är ett pågående arbete.

Femårsgruppen jag ansvarar för tillsammans med en kollega har döpt sig till ”Blixten” (efter den legendariske Blixten McQueen – vem annars?) och jag siktar på att dela med mig av våra äventyr under det kommande läsåret. Detsamma gäller för de treåriga ”Lastbilspoliserna”. De sistnämnda har t.o.m. en slags hejaramsa som vi upptäckte på väg hem från skogen idag: ”Lastbilspoliserna! Hej! Hej! Hej!”

Den primära fördelen med att koncentrera det kvalificerade pedagogiska arbetet (som är kvalificerat ur perspektivet att det föregås av öronmärkt pedagogisk utvecklingstid och att det finns utrymme för pedagogiskt efterarbete) till en gång i veckan är alltså att vi också koncentrerar personal- och förskollärartätheten till den aktuella gruppen. Med Lastbilspolisernas skogutflykt idag som exempel:

Vi börjar med samling inomhus. En skäggig dagisfröken (the one and only at my förskola) kör lite matematik och gruppbyggande med barnen och berättar även vad som skall hända under förmiddagen. Vi klurar ut vårt gruppnamn och en annan pedagog tar över med Sagan om den Lilla Gumman. Den tredje pedagogen ägnar hela sitt jag åt att observera barnen under den här stunden. Därefter drar vi till skogs. Nu kan den skäggige dagisfröken (-fröknen?) lämna över till sin förskollärarkollega och istället ägna hela sitt jag åt ett enda barn som han vill studera närmare under utflykten. Och det fungerar, för det är fortfarande två personer kvar som jobbar med de övriga sju barnen. Nu sysslar majoriteten av gruppen med lägesbestämning medan resten sysslar med benämning. Vi hinner också sjunga lite Eric Saade. Allt sker i en lugn, harmonisk sinnesstämning utan den stress som ofta är närvarande i en lite för stor grupp med lite för lite personal. Ovant och jävligt peppande!

Imorgon har jag uteförmiddag, då fyraårsgruppen har sin verksamhet. Då ska jag hänga på gården med 3- och 5-åringarna. Bonda. Träna konfliktlösning (4 springcyklar på 25-30 barn). Och dricka en kopp kaffe.

Ja. Imorgon blir nog också en bra dag.

Effektivitet och kvalitet

Sommaren är nästan slut. Det vill säga att nästa vecka återgår allt till det normala på förskolan. Respektive avdelning öppnar åter och personalen – de flesta – återvänder från sina semestrar. Det börjas arbeta med gruppsammansättningar och så småningom kommer höstens verksamhet igång. Och nu mattas stormen före lugnet av.

Sommaröppet på förskolan kan innebära att flera förskolor slår ihop sin verksamhet för att effektivisera barn- och personalbristerna. Smartare att hålla en hel förskola igång än fyra decimerade. I min förskolas fall har det dock ”bara” inneburit att fyra avdelningar blivit en. Barn i lite olika åldrar från lite varstans har samlats på en avdelning med sporadisk personal och sommarvikarier av varierande snitt och kvalitet. Miljön kan lätt bli lite smått kaotisk under dessa förhållanden. Rutiner rubbas. Nappar och snuttisar tappas bort/blandas ihop. Konflikter uppstår och separationsångesten blir emellanåt så påtaglig att det skär i öronen. Inte minst när man t.ex. som knapp tvååring återvänder efter 4 veckors semester till den här lite slumpmässiga samlingen barn och vuxna på en okänd avdelning för att lämnas där av mamma eller pappa.

Dock finns det fördelar. Påtagliga sådana. Och förvånansvärda, sett till beskrivningen ovan.

Denna vecka arbetar 5,75 personer på min förskola. Vi tar omhand ett trettiotal barn i åldrarna ett till fem år. För enkelhets skull delar vi emellanåt upp oss på två avdelningar, vilket innebär ca 15 barn per tre pedagoger. Och det är inte bara samma gruppstorlek och personaltäthet som Skolverket rekommenderar – det är dessutom jävligt bra förutsättningar att arbeta under.

Sett ur ett lokalt kommunpolitiskt perspektiv är det dock sanslöst ineffektivt. Men å andra sidan verkar de tro att ”effektivt” är synonymt med ”billigt”, vilket jag inte kan hålla med om. Större barngrupper och lägre personaltäthet (vårt arbetslag på 5,75 personer skall till hösten arbeta med en grupp på 44 barn) må vara kostnadseffektivt, men det sänker kvaliteten på såväl det pedagogiska arbetet som omsorgen och ökar risken för att barn (och vuxna) skall fara både fysiskt och mentalt illa. Och det tolkar åtminstone jag som tecken på ineffektivitet, snarare än motsatsen.

Jag återvänder till nutid och de förutsättningar vi arbetar under denna sista sommarvecka. Av de 5.75 personerna är två vikarier. Resten är ordinarie personal från förskolan, även om inte varje avdelning finns representerad. Det finns en grundläggande bas-struktur; Personalen går på bestämda schemarader, frukost serveras 8:00, lunch 11:10 och mellanmål 14:30. Utöver det improviserar vi mer eller mindre. Men det kan vi göra, för barnantalet är så lågt att det tillåter flexibilitet och improvisation. Även när vi tar emot otrygga barn, barn med neuropsykiatrisk diagnos eller barn som inte ens skulle ha varit där enligt sommarschemat. Vi kan fördela oss efter behov utan att det drabbar resten av barn- eller personalgruppen. Vi kan låta barnen styra sin dag (inom rimliga gränser, förstås) och vi har tid att sätta oss ner med ett par barn och verkligen sätta oss in i deras pågående arbeten på ett sätt som vi bara kan drömma om under ”normala” förhållanden. Redan nu – trots bristen på finare struktur och planerade aktiviteter – vågar jag påstå, håller verksamheten högre pedagogisk kvalitet än den strukturerade och planerade verksamhet som sker under läsåret. Faktum är att ingen av oss känner något behov av ytterligare struktur. Möjligtvis med undantag för övergången mellan lunch och vila och annat småkrafs.

Kort sagt ger en gruppstorlek på ca 15 barn i åldrarna 1-5 och en personaltäthet på 3 pedagoger ypperliga förutsättningar för att bedriva det pedagogiska utvecklingsarbete som beskrivs i förskolans läroplan (Lpfö98). Det ger en buffert i form av ett utrymme som tillåter närvaron av barn som skiljer sig från mängden p.g.a. ett fysiskt eller psykiskt funktionshinder. Ett utrymme som också tillåter varje barn att utvecklas i sin takt och utifrån sina intressen. Och när detta sker i en etablerad grupp, där barnen känner varandra och personalen känner barnen, kan förskolan inte misslyckas med sitt pedagogiska uppdrag. Inte heller med omsorgsuppdraget.

15 barn per tre pedagoger eller alltså fem barn per pedagog. Finns utrymmet kan jag mycket väl tänka mig en grupp på hela 30 barn och sex pedagoger. För då finns det fler möjligheter att skapa smågrupper som fungerar bra. Och personalsamarbeten som fungerar. Fler valmöjligheter, helt enkelt.

Synd att en sådan vision måste förbli en fantasi.
Synd att pedagogisk ambition saknar värde.
Synd att effektivitet måste stå i motsats till kvalitet.

Kl. 06:30 på tisdagar vill jag skilja det pedagogiska huvudet från den omsorgsgivande kroppen

För kännedom: Jag har uppdaterat delar av inlägget under lördagkvällen efter kritik från min kära hustru angående vissa delar i mitt förslag som ofelbart skulle leda till ökade samhällsklyftor. Den delen har nu omformulerats. /Janne

När jag sitter i smeten och degar och nån äter av degen (ej nyttigt) och nån annan klättrar upp på en hylla och lägger sig och en tredje biter en fjärde i huvudet utan synbar anledning eller förvarning och de andra sköter sig rätt bra – d.v.s. de degar som jag har tänkt att de skall dega; med intresse, engagemang och fantasi – då hinner jag ibland tänka att det är rätt klurigt, det här med att förskolan är både en pedagogisk verksamhet och en omsorgsinstitution.

Vi i förskolan vill gärna framhäva den här unika sammanblandningen av ovanstående aspekter. Att blöjbyten, luncher och i stort sett vilken situation som än kan tänkas uppstå – oavsett hur vardaglig – kan besjälas av en pedagogisk ande när jag som skäggig dagisfröken bippeti-boppeti-boar mig fram på avdelningen. Sant är att även i dessa situationer pågår lärande och sant är även att det är en av våra specialitéer som förskollärare och barnskötare att synliggöra detta lärande. Men det är problematiskt.

Kl. 06:30 varje tisdagmorgon, efter att jag cyklat till jobbet genom en halvdöd stad, sitter jag på plats och tar emot våra tidigaste besökare. Jag är dödens trött, liksom barnen. Tro fan att jag ägnar mig åt något kvalitativt förskollärarvärv då. Pyttsan! Kaffe, ja. Lärande, nej. I alla fall inte mer lärande än som redan sker av bara farten och ”av sig själv”. Eller, jag vet inte. Jag får bara den väldigt bestämda känslan av att min förskollärarutbildning inte har någon större betydelse just i den stunden.

Kl. 06:30 varje tisdagmorgon ägnar jag mig uteslutande åt barnomsorg av det slag Zoran Alagic talar om när han twittrar om min verksamhet som ”en serviceinrättning för att föräldrar ska kunna jobba” (från Zorans Twitterflöde). Och faktiskt. Även om jag lätt provoceras av Zorans utspel och starkt misstänker att det också är hans huvudsakliga syfte, så har han en poäng i det han säger. I alla fall kl. 06:30 varje tisdagmorgon. Har en förskollärare verkligen där att göra just då?

Så skriver Vänsterpartiets Rossana Dinamarca en debattartikel som publiceras i Dala-Demokraten. Där driver hon vidare en av partiets hjärtefrågor: Barnomsorg på obekväm arbetstid.

Kortfattat vill hon att jag skall jobba kvällar, nätter och helger så att andra inom servicesektorn också skall kunna göra det. Och det är ändå – även om det liknar en liten kullerbytta i logikens utkanter – ett rimligt krav. Och hon slutar med det lika felaktiga som slagkraftiga: ”Förskolan ska vara till för alla, inte bara för dom som jobbar vardagar mellan nio och fem.”

Det är felaktigt eftersom vi har s.k. allmän förskola från tre års ålder, vilket innebär att alla barn från det år de fyller tre har rätt att vistas i förskolan under en viss del av veckan och ta del av det pedagogiska uppdrag som utförs där, oavsett föräldrarnas arbetstider. Men det är ett sidospår. Jag är just nu inte ute efter att såga Rossanas bristande kunskaper om förskola. Det handlar om hennes syn på verksamheten.

I mina svagaste stunder känner jag det som att det bara är vi förskollärare som ser och värderar det pedagogiska uppdraget. En förskolechef i min kommun har av sin chef givits prioritetsordningen ”1. Ekonomin, 2. Verksamheten, 3. Personalen”. Detta i ett läge då vi redan har för stora barngrupper och för låg personaltäthet för att kunna utföra vårt pedagogiska uppdrag tillfredsställande. Då barns lagstadgade behov av stöd underordnas skolförvaltningens ekonomiska intressen. Och så vidare.

Dagen innan Rossanas debattartikel publicerades tänkte jag ut skelettet till ett radikalt förslag som jag tänkte att man kunde presentera för kommunen som ett sätt för dem att dels kunna fortsätta låta ekonomin prioriteras högst inom barnomsorgen, och dels satsa rejält på förskolan. Jag tänkte såhär:

Låt oss skilja förskola och barnomsorg åt. Låt föräldrarna välja om de vill sätta sina barn i en omsorgsverksamhet eller en pedagogisk verksamhet. Barnomsorgen skulle kunna ha större grupper än vad förskolan har idag, eftersom den inte behöver bekymra sig om någon läroplan. Samtidigt kunde den pedagogiska verksamheten (för enkelhets skull kallar jag det ”förskola” hädanefter) kunna följa Skolverkets allmänna råd om gruppstorlekar och personaltäthet. Barnomsorgs- och förskoletaxorna kunde förhoppningsvis ligga kvar på samma nivå som idag, eftersom den mer resurskrävande förskoleverksamheten kunde bekostas av den mer kostnadseffektiva barnomsorgen. Barnomsorgen skulle vara öppen dygnet runt, sju dagar i veckan, medan förskolan bara skulle ha öppet på ”bekväma” tider. Och förskolan skulle bara bestå av förskollärare, medan det i barnomsorgen kunde rymmas såväl fskl som barnskötare. Det enda som skulle få förslaget att stjälpa vore om landets småbarnsföräldrar är mer kräsna än kommunerna tror. (Å andra sidan finns det absolut ingenting som visar att de – med vissa obligatoriska undantag – faktiskt har några önskemål/krav på förskolan utöver den mest basala barnomsorg.)

Rossanas artikel stärkte mig i mina funderingar kring detta. Samtidigt finner jag den provocerande tydlig. För ingenting i hennes debattartikel handlar i mina ögon om förskolan. Hon gör redan – medvetet eller omedvetet – den åtskillnad jag börjar fundera på är den enda lösningen på förskolans dilemma: En barnomsorg och en förskola.

För vilken lärare är beredd att ta på sig pedagoghatten kl. 03:00 en vardagsnatt? Jag klarar det knappt kl. 06:30 på tisdagmorgnar…

Vanvördiga visor #1

Mats Olsson har sina Pojkaktiga Sånger och jag vill inte vara bättre.

En sång om färgen brun:

Brun, brun, brun är mössan på mitt huvud
brun, brun, brun är rocken som jag bär
allt som är brunt, brunt tycker jag är vackert
för min lille vän är bajskorven

Skäggig dagisfröken i behov av särskilt stöd

Barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling ska ges det stöd som deras speciella behov kräver.

Om det genom uppgifter från förskolans personal, ett barn eller ett barns vårdnadshavare eller på annat sätt framkommer att ett barn är i behov av särskilt stöd, ska förskolechefen se till att barnet ges sådant stöd. Barnets vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta vid utformningen av de särskilda stödinsatserna.

Hur svårt kan det vara? Ovanstående är taget direkt ur skollagen (8 kap. 9§) och är – i den egenskapen – inget man borde kunna slingra sig ur, tumma på eller rent ut sagt skita i. Ändå sker det så ofta att det är vardagsmat. Ett annat klipp:

Den pedagogiska verksamheten ska anpassas till alla barn i förskolan. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar.

Förskolans läroplan (från vilket detta är plockat) förtydligar detta med att förskolechefen har ett särskilt ansvar för att ”verksamheten utformas så att barn får det särskilda stöd och den hjälp och de utmaningar de behöver”.

Jag känner till ett fall där arbetslaget, specialpedagogen, förskolechefen, föräldrarna, distriktsläkaren och habiliteringen samtliga är överens om att ett visst barn är i stort behov av särskilt stöd. Ändå utgår inget specifikt stöd till barnet ifråga, utan arbetslaget förväntas lösa situationen med redan befintliga resurser.

Jag vet också att arbetslaget anser att situationen inte går att lösa utan att andra, likartade situationer uppstår i andra delar av barngruppen. Att det inte handlar om att sänka kraven på sig själva, utan om att i bästa fall stödja ett barn genom att dra bort mattan under fötterna på ett annat barn.

Varför då inget stöd?

Finns inga pengar. Säger specialpedagogen. Säger förskolechefen. Säger kommunen.

Det här handlar om en organisation designad för att läcka ut så lite pengar som möjligt från kassakistan till verksamheterna. Det är inget olyckligt fall av att ramla mellan stolarna. Det fungerar precis som det är tänkt.

En skäggig dagisfröken trollar med knäna och vips! har han slagit knut på sig själv. Det är den slutgiltiga lösningen.

Korten på bordet

Äntligen förklarar Zoran Alagic sin utgångspunkt i förskolefrågan och äntligen får jag en chans att testa det här med att stoppa in tweets i ett blogginlägg (tack, Mats):

@Lancefestivalen @sergiofeiipe Dagis är för mig en serviceinrättning för att föräldrar ska kunna jobba. Grunden till jämställdhetspolitiken.—
Zoran Alagic (@ZoranAlagic) April 29, 2011