14 maj 2014

Värdet av att kombinera omsorg och lärande

En grupp pedagoger i grundskolan skriver en debattartikel där man önskar en (mer) åldersuppdelad verksamhet i förskolan. Incitamentet är (som vanligt) den s.k. ”PISA-undersökningen” som påstås visa ”mycket låga resultat för svensk skola”. Deras förslag på lösning är att sätta ”barnen/eleverna i fokus”, vilket i praktiken innebär att de alltså vill att förskolan ska arbeta mer åldersuppdelat – d.v.s. som man gör i skolan. För det verkar ju fungera för skolan. Se bara på PISA-resultaten. Eller gör inte det förresten.

Pedagogerna lyfter först fram fördelarna med den åldersuppdelade verksamheten:

1. Sexåringarna känner redan varandra. Bra! Skönt! Då slipper pedagogerna jobba ihop gruppen och kan fokusera på lärandet, ”med fokus på matematik- och språkinlärning”.
2. Sexåringarna är mer kunskapstörstande och skolmogna. Verkligen? Mer kunskapstörstande? Mognare? Än de stackare som i femårsåldern tvingats dela utrymme med fyraåringar eller – Gud förbjude! – treåringar? Hur har de egentligen mätt detta? Eller handlar det snarare om att de barn som gått i femårsgrupp redan stöpts i den åldershomogena skolformen och – för att knyta an till punkt ett – redan känner varandra? Klart att en redan definierad och inkörd grupp kan fokusera på det upplevt relevanta mycket tidigare än en grupp som först måste lära känna varandra.

Ovanstående punkter är det resultat som de menar innebär fördelar för skolan. Det bör förtydligas. En färdigbakad grupp med fokus på det förväntade är vad de här pedagogerna efterlyser. ”Välartade barn” kallade man det på nittonhundratalet.

Det blir sedan dags för pedagogerna att motivera åldershomogena barngrupper för målgruppen, som jag till till viss del får intrycket att den omfattar mig och de mina – d.v.s. vi som arbetar i förskolan. De ska ”sälja in” idén, om det nu är någon idé:

1. Vi blir nöjda och framhåller barnen som största vinnare. Alla verksamheter som framhåller barnen som vinnarna gör det för att man själv har något att vinna. Vi får skäl att återkomma till detta i nedanstående punkter.
2. De pedagogiska aktiviteterna blir enklare att planera och genomföra. Skönt! Jag hatar verkligen att behöva planera och genomföra pedagogiska aktiviteter. Se också punkt 1.
3. Hela vår verksamhet kan styras av åldersgruppen som finns där. …För det sker ju inte i en åldersblandad verksamhet. Där låter vi istället tränade apor från Proffice styra verksamheten. Eller lärare i grundskolan, via debattartiklar i lokalpressen. Se också punkt 1.
4. Miljön kan bli inbjudande och anpassad till barnens behov och intressen. …För det sker ju inte i en åldersblandad verksamhet. Där låter vi istället tränade apor från Proffice styra verksamheten. Eller lärare i grundskolan, via debattartiklar i lokalpressen. Se också punkt 1.
5. Ett stimulerande material kan bli tillgängligt för alla. Sant! I åldersblandade verksamheter låter vi nämligen aldrig treåringarna få tillgång till stimulerande material. Istället lär vi dem gunga apatiskt i tomma, låsta rum med små gardinlösa fönster. Se också punkt 1.
6. Barnen blir självständiga i en tillåtande miljö. Vilket är helt sant, men totalt irrelevant för frågan om åldersbandande kontra -homogena barngrupper. Se för övrigt punkt 1.
7. De äldre barnen behöver inte stå tillbaka för de yngres större behov av omsorg och vuxentid. Man kan också omformulera detta som att man inte heller ger dem chansen att utveckla sin emotionella intelligens genom att ställas inför situationer där man måste fatta ett aktivt beslut om huruvida man ska ta plats eller stå tillbaka. Man ger dem inte heller chansen att uppleva sin ålder och mognad genom att relatera till de yngre (eller äldre) kamraterna. Att påståendet därtill sätter kognitiva förmågor i opposition till de emotionella låter vi vara för den här gången – jag är inte säker på att de här pedagogerna i grundskolan skulle förstå vad det problemet ens är. Se även punkt 1.
8. Äldre barn i åldersblandade grupper får mindre vuxenledda pedagogiska aktiviteter. Fast å andra sidan framhäver de flesta av de tidigare argumenten den åldersuppdelade verksamhetens goda inverkan på barnens självständighet och möjligheten för oss vuxna (”vuxna” förresten? Vi är väl ändå pedagoger och skäggiga dagisfröknar?) att stå tillbaka och låta barnen göra det mesta själva. Dessutom är det inte de äldre barnen som drabbas av minskad vuxenledning i åldersblandade grupper, utan mellangruppen treåringar. De yngsta och de äldsta lider ingen nöd i den frågan.
9. Barn i åldersuppdelade verksamheter utvecklar språk och kognition tydligare. Tydligare? Vad betyder det? Ar-ti-ku-la-tion? Eller är kunskaperna helt enkelt mer uppenbara på något sätt?

Slutklämmen i debattartikeln lämnar vi därhän. Den är för pinsam för att ens bemöta: Få upp resultaten internationellt, obligatorisk förskoleklass, Eva-Lis Sirén och så vidare. Yada-yada…

Hela debattartikeln genomsyras av en vilja att forma förskolan till att tjäna skolans syften och mål. Och av en arrogant (även om arrogansen knappast är medveten) uppfattning om att detta är i sin ordning. Och tyvärr också av en aningslöshet kring hur förskolans uppdrag redan tjänar skolans syften och mål, om än inte på det sätt artikelförfattarna önskar. Den emotionella intelligens barnen utvecklar under sin tid i förskolan (eller i pedagogisk omsorg) är en viktig grundsten för ett vidare lärande. På det stora hela taget är ”omsorg och vuxentid” det som kanske främst skiljer förskola och skola åt. Både vad gäller hur vi använder detta i vårt pedagogiska arbete och den betydelse vi tillmäter det. Även femåringar behöver den här närheten, liksom de självklart behöver kognitiv stimulans.

Och grejen är den att vi fixar det. Vi fixar både omsorg och lärande i en åldersblandad miljö som motsvarar ett spann på ungefär F-4. Och de skolor som arbetar på liknande sätt, t.ex. genom ”kompisgrupper” där barn från F-6 träffas i regelbundna, gemenskapsbyggande aktiviteter som leds av sjätteklassarna, är skolor som både fattat grejen med åldersblandad verksamhet och värdet av att kombinera lärande och omsorg.

Sedan finns det tydligen skolor som inte fattat grejen. Törs man spekulera i deras bidrag till den s.k. PISA-krisen?

Etiketter: ,
22 april 2014

Karriärvägen 30D

För cirka tre veckor sedan fick jag ett mail från kommunens intressepool – den där det läggs ut lediga tjänster internt innan de hamnar i offentlighetens ljus och kreti & pleti kan söka dem. Det var en tjänst där i stort sett allt jag letade efter (utan att jag kanske visste det) serverades som i en liten buffé. Självklart sökte jag tjänsten, erbjöds den efter en kort intervju veckan därpå och tackade förstås ja efter ett par dagars betänketid som jag egentligen inte behövde. Två veckor senare – d.v.s. idag – tillträder jag som förskollärare på en nystartad (de första barnen kommer den 5 maj) förskola. Och allt är förstås både roligt och spännande. Jag ska dock försöka bespara er detaljerna, eftersom jag har tänkt skriva om något helt annat.

Två veckor innan jag slutade meddelade jag mina kollegor och min chef (som jag dock redan förvarnat i samband med att jag sökte tjänsten) och veckan därpå meddelade jag barnen och föräldrarna. Det var då fyra dagar kvar innan jag slutade. Mitt i terminen, lagom till påsklovet. Att det gick fort berodde på att uppstarten av den nya förskolan hade hög prioritet, p.g.a. lång barnomsorgskö i kombination med kommunens platsgaranti och försenade förskolebyggen.

Nåväl. Flytten, även om den gick väldigt fort, är onekligen en skjuts i min karriär. Jag har givits ett stort förtroende från nyckelpersoner på skolkontoret och i vissa avseenden räddar jag dem också ur en smått prekär situation (jag hänvisar än en gång till ärendets höga prioritet). Jag har visat mig tjänstvillig, driven, ambitiös… Listan av självhävdelse kan göras längre, men jag har min blygsamhet att vårda.

Bra för min karriär. Men hur gick det för barnen? Hur bra var det här för deras karriärer? Mitt i terminen, med kortast möjliga varsel, ersätts jag nu av en vikarie fram till sommaren. Till hösten anställs en ny förskollärare – kanske. Det beror på barnantalet (d.v.s. ekonomin) och andra faktorer. Arbetslaget har decimerats med en tredjedel och först till hösten kan mina gamla kollegor förvänta sig att börja bygga upp det nya arbetslaget med en ny kollega. Barngruppen har förlorat en tredjedel av de trygga vuxna de haft att tillgå. Många har kanske inte hunnit bearbeta förändringen ännu och kanske kan man t.o.m. (och fast det nästan känns förmätet) tala om en sorgeperiod. Och har de barn som saknar svenska språket ens förstått att jag inte kommer tillbaka mer?

Nåja. Det är barn. De kommer över det. Går vidare. Men hur bra är det att byta vuxna hela tiden? Vad gör det för kontinuiteten? Tryggheten? Relationerna till vuxna och det institutionella? Anknytningen?

Karriärvägen är de vuxnas väg. I alla fall så länge den bara är möjlig att gå genom att fysiskt förflytta sig från en plats till en annan. Eller genom att byta arbetsuppgifter – t.ex. handleda kollegorna istället för barnen.

Karriärvägen är de vuxnas väg. På sikt gynnas förstås andra barn. Men inte de som är här och nu (d.v.s. där och då).

Karriärvägen är #jagförst, istället för #barnenförst eller ens #skolanförst.

Karriärvägen är nog bra för din utveckling som pedagog. Glöm bara inte att stanna till alltsomoftast. Och lukta på blommorna. Annars går du den i onödan.

Etiketter:
13 februari 2014

Summan av en mansålder

Idag var var det ytterligare ett par indignerade förskollärare som protesterade mot de stora barngrupperna och idag var det ytterligare ett par chefer på skolkontoret som blev förvånade över protesterna. Som om protesterna varit nya. Oväntade. Opåkallade. Kanske är deras spelade förvåning bara ytterligare en beståndsdel i det jag kallade ”protesten som tradition” häromsistens? Eller så är de komplett imbecilla.

2005 publicerade Skolverket de ökända (och numera bortplockade) råd om kvalitet i förskolan som sade att en grupp på 15 barn var ”att föredra, för att barnen skall utvecklas på ett optimalt sätt” och att ”de yngsta barnen och barn i behov av särskilt stöd har behov av att ingå i mindre grupper än så för att få sina behov tillgodosedda”. Slutsatsen byggde på en kunskapsöversikt från 2001, genomförd av Maj Asplund Carlsson, Gunni Kärrby och Ingrid Pramling Samuelsson. Den klargjorde att den optimala utveckling som avses i de allmänna råden dels handlade om förskolans måluppfyllelse samt de långsiktiga effekterna av verksamheten.

Det vill säga att rådet 15 barn/grupp gäller om man vill att verksamheten når målen i läroplanen samt lägger en god grund för skolans fortsatta arbete med barnet (som då blivit elev).

Är man inte intresserad av det kan man förstås ha fler barn per grupp. Det får vara hur det vill med det. Men det motiverar ändå inte att man lägger sig till med förvåning när förskollärare protesterar mot detta bristande intresse, såtillvida att det inte är just det bristande intresset som gör att man blir förvånad – att man helt enkelt inte sett verksamheten tidigare och varken förstår vilka de protesterande är eller vad de protesterar emot.

De allmänna råden är cirka tio år gamla. Kunskapsöversikten fyller 13 i år. Förskolan som vi känner den idag har existerat i sexton år, räknat från läroplanens tillblivelse. Och det är lite drygt 20 år sedan barngrupperna i förskolan/daghemmet hade 15 barn eller färre. Därtill kommer de återkommande protesterna mot för stora barngrupper, som pågått av och till i runt 30 år – alltså långt innan 15 blev det förment magiska tal det idag är.

Under dessa 30 år har alla argument använts otaliga gånger. Alla möjliga påtryckningsmetoder – från demonstrationer till strejker till jag vet inte vad – har testats. Och vad har det resulterat i? Att snittet för barngruppstorlekarna gått från 13,4 barn år 1985 (då hade man redan protesterat ett tag mot att gruppstorlekarna passerat 12) till 16,9 år 2012. Det kan tolkas som att protesterna är verkningslösa. Vill man tänka positivt kan man föreställa sig att ökningen varit större om man inte protesterat, vilket jag i och för sig håller för sannolikt. Men syftet var väl inte att bromsa ökningen, utan att stoppa den helt. Sedan 2005 vid 15 barn.

Och trots dessa eviga protester från förskollärare och föräldrar kan kommunpolitiker vinna val på löften om t.ex. ett tak för gruppstorlekarna om 17 barn. Detta skedde i Falun vid förra valet, då rikssnittet om 16,9 barn – märk väl – var lägre än det givna löftet. Ändå misslyckades man genomföra sänkningen (eller om det var en höjning?) och kommunen har idag ett snitt på 19 barn/avdelning (som egentligen är 20, eftersom vi efter årsskiftet tvingades ta in ytterligare ett barn per avdelning, om än ”tillfälligt”).

Trettio år har gått. Trettio år av protester. Och fortfarande möts protesterna av förvåning. Efter trettio år! Tre decennier! En mansålder, för Guds skull! En mansålder av kontinuerliga protester mot för höga barngruppstorlekar, med hänvisningar till forskning i vitt skilda discipliner, känslomässig argumentation, studiebesök, skrivelser hit och dit, demonstrationer och stridsåtgärder. Av att stånga våra kollektiva pannor blodiga mot skolkontorens lyckta dörrar. (Facklig kamp bör väl också nämnas, även om t.ex. lärarförbundet aldrig vågat använda skrivningen i de allmänna råden för att stödja oss förskollärare och föräldrar.)

En mansålder har passerat. Ingenting har hänt.

Vill vi verkligen ha en förändring kanske det är dags att byta strategi?

12 januari 2014

Protesten som tradition

Förskoleupproret rasar över landet. Tusentals förskollärare, barnskötare, föräldrar och andra sympatisörer – men främst förstås de av oss som arbetar i förskolan – samlas i den gemensamma tanken att bara vi lyckas finna Orden, så kommer problemet att lösas; barngrupperna att minska till resonabla nivåer, personaltätheten öka i motsvarande takt, planeringstiden nå balans med arbetet i barngruppen och allt kommer att bli bra. Som att det handlar om att formulera sig på precis rätt sätt för att ”politikerna” (skrivet inom citationstecken, som ett representativt ord, snarare än en beskrivning av vilka det gäller. Ingen av oss vet nog exakt vilka det handlar om.) ska nå den där djupare insikten som krävs för att de också skall skrida till handling.

Vi vet vad problemet är och vi vet att vi gör det bästa vi kan med det vi har. Och vi vet att även om det inte är så bra som vi egentligen – när omständigheterna är sådär teoretiskt perfekta – kan och vill att det ska vara, så är det överlag tillräckligt bra för att det ska fungera någorlunda. Vi vet också att ”tillräckligt bra” inte nödvändigtvis är detsamma som ”hög kvalitet”, men är samtidigt bra på att få det som ofta – ärligt talat – är ganska dåligt att se ganska bra ut. Kanske är vi för bra på det där sistnämnda? Men våra chefer och deras chefer i oligarkierna uppe på skolförvaltningarna är också bra på att få saker att verka bättre än de är – och har dessutom en högre motivation (läs: lön) än oss andra. Tillsammans förvandlar vi lera till kattguld. Och även om de klagar och går till tidningarna med jämna mellanrum, så visst fasen säger sig föräldrarna ändå vara nöjda när det kommer till kritan. Verksamhetsbesök av politiker kan förvisso visa upp en verksamhet som måhända verkar stökig och rörig, men det är ju barn och de ser glada ut. Det ser bra ut – såvida det inte är oppositionspolitiker som dyker upp. Då ropas det istället om kris och katastrof. (Är man folkpartist är det förstås alltid kris och katastrof så fort man går från det livmodertrygga ”förr i tiden” till ”nu”.) Men snart nog är oppositionen i styrande ställning, och då ser det bra ut igen. Och verksamhetsbesök av oligarkerna på kontoret är knappast mer konstruktiva. De resulterar sällan till aldrig i någon förbättring av problemet. Istället hålls vi pedagoger plötsligt som (huvud-)ansvariga för bristande struktur, för rigid struktur eller ren ovilja att ta tag i saken. Och accepterar vi inte den förklaring som ges, då är vi rent illojala. Så har man ett någorlunda fungerande arbetssätt gör man bäst i att hålla käft och huka sig när man passerar vilket hus det är Skolförvaltningen nu flyttat in i. Annars skickar de en specialpedagog med rätt att strukturera (om). Och sedan orkar vi inte klaga mer förrän nästa termin.

Men är det verkligen det som är problemet?

Är det våra stora barngrupper? Den låga personaltätheten? Bristande struktur (läs: kompetens) på förskolorna? Okunniga politiker? Oligarkin på skolförvaltningen? Och så vidare.

Eller är problemet det faktum att ingen faktiskt kan lösa det vi tror är problemet? Att vårt hopp om en lösning vilar på en omåttligt naiv föreställning om tingens ordning? Om att det finns en tydligt ansvarig att ställa upp mot väggen och skjuta. Men det gör det knappast.

Ingen trycker in mer än 15 barn på en avdelning på ren jävelskap. Ingen håller personaltätheten så låg det är praktiskt möjligt bara för att det är kul. Ingen kan genom att knäppa med fingrarna trolla fram planeringstid eller andra förutsättningar för oss att klara av vårt läroplansstyrda arbete. Ingen.

Vi befinner oss alla inom ramarna för ett system. Jag kallar det mitt egna lilla GULAG, andra kallar det kommunal verksamhet eller något annat. Oavsett namnet utgörs det av ett ram- och regelverk som styr oss alla, från den lägst utbildade pedagog till den högst upphöjde politiker. Vi rör oss i systemet, enligt systemets regler och vi agerar inom dess ramar. Systemet gör också saker med oss. Skapar beteenden, tankesätt. Och vi reproducerar systemet genom att leva och verka inom det. Och så länge vi lever och verkar inom det blir förändring svår, för att inte säga omöjlig.

Det, skulle jag vilja säga, är problemet.

De symtom jag räknar upp i början. Gruppstorlekarna och det. De ingår förstås också i systemet. De är – trots vårt engagemang i att få någon att åtgärda dem – inte avvikelser som kan (eller ens bör?) korrigeras. De är tingens ordning. Att t.ex. sänka barngruppernas storlekar till att ligga i linje med Skolverkets f.d. rekommendationer skulle skapa oerhörda effekter – och säkerligen skador – på systemet. I första hand och mest uppenbart ekonomiskt, men även på andra sätt. Det skulle förändra maktbalansen på närmast oförutsägbara vis. Synen på pedagogerna (”klarar inte större grupper än 15 barn”). Verksamhetens upplevda fokus (”gruppstorlekar framför innehåll”). Och så vidare. Det sistnämnda visade Skolverket upp med föredömlig tydlighet när de plockade bort taket för just gruppstorlekarna – argumentationen var som bekant att det varken är konstruktivt eller realistiskt att bygga upp något så organiskt, levande och heterogent som en barngrupp i förskolan på en rigid siffra (”15″). Lika lite som meningen med livet är 42, är 15 en magisk siffra. Eller med andra ord: Kravet på ett tak för barngruppernas storlek – om det skulle följas – skulle ge effekter som skakade om de kommunala grundvalarna och riskerade att förgöra civilisationen. I alla fall på lokal nivå. Samma rädsla som inför det första atombombsprovet eller varför inte millennieskiftet.

Vad är problemet, undrar jag inledningsvis.

Vill vi verkligen ha en förändring, undrar jag sedan. Eller är våra naivistiska protester en del av spelet? Något som hör till, men som inte ska tas på fullt allvar. Lite som en tradition som firas år ut och år in, utan att vi egentligen tror på innehållet.

05 januari 2014

överhuvudtaget integritetskydd

Med argument om att värna barns integritet införs allt oftare fotoförbud på förskolor vid luciatåg och andra liknande evenemang. Många gånger är det befogat, då det blir allt vanligare att barn (och deras familjer) lever med skyddade identiteter. I dessa fall kunde det bli katastrofalt om fel bild visades för fel person – oavsett om det var avsiktligt eller inte. Men för det mesta handlar det främst om att man som pedagog i förskolan upplever sin skyldighet att värna barns integritet mot prospektet att utsättas för den okontrollerade användningen av bilder på barnet.

Vem vet var bilden hamnar (man menar ofta ”Internet”) och hur den används (man tänker antingen på pedofiler som med hjälp av något bildbehandlingsprogram klistrar in barnets huvud/ansikte på en porrbild, eller på elaka klasskompisar som något decennium senare googlar fram den där bilden och mobbar barnet med den).

Och visst kan bilder på nätet missbrukas. Det går inte att förneka. Men man kan inte heller förneka att det ligger ett visst mått av hysteri i de skräckscenarion som målas upp.

Jag är inte bara förskollärare, jag är också förälder till ett barn i förskoleåldern. När jag fotograferar mitt barns luciatåg ser jag bara honom. Visst noterar jag att det står barn bredvid, men varken när jag fotar eller efteråt är jag särskilt uppmärksam på dessa. De blir bakgrundsbrus. Jag ser bara mitt barn. Det är sådana som mig jag i egenskap av förskollärare vill stoppa i integritetens namn. Det är sådana som jag som antas vara de potentiella pedofilerna och fildelarna av detta integritetskränkande material. Det är faen inte hållbart att se på föräldragruppen på det sättet!

Jag har, i ett äldre inlägg, skrivit om detta i lite andra ordalag. Då låg fokus på de barn som levde under en faktisk hotbild och i de fallen är jag beredd att rentav låsa ute de föräldrar som inte är beredda att respektera ett fotoförbud. Men det är alltså inte samma sak som att vilja införa ett generellt förbud – och absolut inte på så svaga premisser som påståendet om att det skulle kränka barnens integritet att låta deras föräldrar fotografera dem i luciatåget på förskolan. Inte ens när man drar fram de mest extrema potentiella konsekvenserna av detta. För att det blir alltför långsökt och för att frågan egentligen handlar om något annat. Ett svartvitt antingen/eller tänk.

Jag läser ‘Vad berättas om mig‘ och brottas med utmaningen att konfrontera mig själv med ett vanemässigt fotograferande av verksamheten (läs: barnen) och de pedagogiska miljöerna (läs: barnen) utan en tidigare tanke på barns integritet och rätt att faktiskt själva avgöra om de vill dokumenteras eller ej. (Det gäller förstås inte bara fotografering, utan dokumentation i stort.) Här står barnets rätt att säga ”nej” till att dokumenteras mot min skyldighet att dokumentera. Det är uppenbarligen en annan aspekt av frågan – rentav en helt annan fråga, även om den rör sig inom samma sfär – men vid våra seminarier (hittills har vi haft ett par, tre, fyra) blandas den ändå alltid ihop med frågan ovan.

Och istället för att handla om respekten gentemot barnet, är vi tillbaka i värnandet, skyddandet av detsamma. Mot en otydlig, demonisk hotbild av okontrollerbar Internetpublicering av föräldrars bilder på de egna barnen rätt ner i händerna på pedofiler och mobbare. Och vårt upplevda eller självpåtagna ansvar för detta.

Men vårt ansvar ligger här och nu. I det aktuella luciatåget. Där bara föräldrar och syskon (och i mån av plats andra släktingar) sitter i publiken med kamerorna redo att dokumentera just sitt barn. Som i likhet med den skäggiga pappan bara ser sitt barn lysa klart som den starkaste stjärna i vintermörkret. Här sitter inga pedofiler eller mobbare. Eller, jo, det kanske det gör. Men vi kan inte utgå från det. Vi kan inte förvandla barnens föräldrar till potentiella sexualförbrytare utan att det måste få konsekvenser utöver ett simpelt fotoförbud.

Och såhär i slutet av inlägget slår det mig att jag inte ens berört den kanske viktigaste aspekten av alla. Barnets rätt att dokumenteras. Barnets rätt att säga nej måste rimligtvis också innebära barnets rätt att säga ja. Men jag kan inte dra mig till minnes att de här fotoförbudsdiskussionerna någonsin har förts tillsammans med barnen.

Kanske är det så att vi i vår iver att värna barnens integritet, kränker densamma?

21 november 2013

Längtan som en hägring i horisonten

Vad handlar Pedagogisk Dokumentation om, egentligen?

Jag tänker att det kanske inte är svårare än att den ska tjäna som ett incitament att börja prata om/fördjupa sig i den egna verksamheten. Antingen börja göra det, eller göra det ännu mer/gräva lite djupare.

För varje ytterligare barn som pressas in någonstans på avdelningen där vi har ett litet mellanrum ledigt minskar möjligheten för oss att prata om vår egen verksamhet. Alltså prata på allvar – inte de här frågorna i stunden om någon redan har sagt något om att skriva ut fler målarbilder eller inte, och sade vi att hela gruppen skulle gå ut, eller delar vi på dem så att de där som inte var med igår kunde måla sina granar? De frågorna räknas inte. fler barn tar mer tid och mer energi och allt mindre blir kvar till det där andra. Som t.ex. den Pedagogiska Dokumentationen.

Som jag tror att jag förstår den, i alla fall.

Å andra sidan kan Pedagogisk Dokumentation vara lite vad som helst, ungefär som Reggio Emilia. Det är ju inte heller en specifik metod eller lära (säger de lärda i alla fall, men kritiserar sedan gärna de som inte är Reggio ”på riktigt”, men ändå kallar sig Reggio). Det handlar om att gå vidare. Att t.ex. ta befintlig dokumentation och fördjupa sig i den. Analysera, vrida och vända, ta den ett steg längre och utveckla verksamheten. Men dokumentation kan ju vara lite vad som helst det med, när jag tänker på saken. Från foto/video till en teckning på väggen eller en gubbe gjord i lera eller en hög med pinnar eller något jag sett/hört barnen göra en gång eller pratat om vid matbordet häromdagen. Whatever, bara det stammar ur barngruppen på ett eller annat sätt.

Så vi tar det här lite vad som helst och gör något med det – lite vad som helst – och så låter vi det påverka verksamheten på något sätt – lite vad som helst och vips! har vi gjort Pedagogisk Dokumentation.

Man kan också benämna det som att ”utgå från barnen”. Men det har kanske inte samma statushöjande klang? (Dessutom låter det subversivt, eftersom vi förstås ska utgå från läroplanen, inte barnen.)

Oavsett läsarens terminologiska preferenser är knäckfrågan hursomhelst inte just terminologin, eller ens syftet med Pedagogisk Dokumentation, utan snarare möjligheterna att genomföra den. Man kan förstås göra det på det där ytliga sättet där man med hjälp av just dokumentation (sån där snygg som går att visa upp närhelst det behövs) låter påskina att man använder Pedagogisk Dokumentation på riktigt, men det funkar inte för alla. Och då är vi tillbaka där jag började. Med frågan om tid och energi.

Ju större barngrupper, ju större behov av struktur.
Ju mer struktur, ju mindre utrymme för flexibilitet.
Ju mindre utrymme för flexibilitet, ju mindre möjlighet att utgå från barnen.

Det är en ond cirkel. Och inte bara det. Det signalerar i värsta fall en avsaknad av insikt om de givna förutsättningarna hos de som ger förutsättningarna.

Att låta verksamheten kontinuerligt utgå från den aktuella (barn-)gruppens intressen och behov är en dygd. Oavsett om man kallar det Pedagogisk Dokumentation och leker att det är något nytt, fräscht och italienskt, eller om man ser det för vad det är – ett självklart utgångsläge i allt pedagogiskt arbete. Så långt är jag med på tåget.

Men det låter sig knappast göras genom dekret uppifrån. Inte i en verksamhet som av nödvändighet blivit allt mer allergisk mot flexibilitet.

Jag drar en avslutande parallell till det nästan löjligt stora genomslag Reggio Emilia fått i förskolan (och som Pedagogisk Dokumentation är en del av). Är det kanske hägringen i horisonten? Drömmen om en tid då superstrukturerna samlas på högar och bränns till aska för att spridas med vinden och glömmas bort för alltid, till förmån för en verksamhet som åter styrs av dem den är till för. Barnen.

Är Pedagogisk Dokumentation månne ett uttryck för denna längtan?

(Maths har också skrivit om Pedagogisk Dokumentation.)

02 september 2013

Va bene

Jag är hemma med sjukt barn idag. Och knappt har jag ringt jobbet och meddelat att jag blir hemma (och hjälpt till att fatta beslut om huruvida det behövs vikarie eller inte), loggat in på jobbets Intranät och anmält min frånvaro i PS Självservice, loggat in på Försäkringskassan.se och anmält VAB’en, ringt Skola24 och anmält dotterns frånvaro (det tog 4 samtal innan det gick upp för mig att jag ringde fel nummer), samt ringt sonens dagbarnvårdare och meddelat att han kommer efter frukost istället för klockan 7, förrän jag börjar tänka på jobbet igen.

Ser det där arbetsmaterialet om Likabehandling (hej Lundsberg! Hur ser er likabehandlingsplan ut?) och tänker att nu är ett gyllene tillfälle att sätta tänderna i det, samt slutföra utvärderingen av förra årets plan. Låter tankarna osökt ramla in på planering av verksamheten. Hur ska vi göra med tisdagsgrupperna? Och Ska vi göra uppdelningen i 3- och 5-åringar som vi tänkt på onsdagar och torsdagar redan den här veckan, eller hur vill vi ha det? Och hur ska jag egentligen lägga upp arbetet i min grupp – vilka barn ska jag ha, förresten!? Och jag har veckan på mig att läsa och reflektera över de första tre kapitlen i Vad berättas om mig?, som är den bok vi ska utgå från under höstens processtödjar-arbete.

Men vafan, liksom. Jag VAB’ar ju. Jag har precis meddelat min arbetsgivare att jag INTE kommer att arbeta idag. Så då ska jag inte göra det heller. Eller?

För det är ju nu jag har tid. Ena ungen hos dagmamman till 14:30 och andra ungen halvdöd i soffan framför Bolibompa eller slött pillande på surfplattan.

Förvisso, jag har 3,5 timmes barnfri tid till förfogande denna vecka. Men 1,5 timmar är redan bokat för IT-handledning med en av småbarnsavdelningarna (jag ska lära dem visa sina digitalkamerafilmade filmer med projektorn), sedan är det två timmars obligatorisk kvällsföreläsning. Så ska jag göra något av det jag nämnde tidigare får det väl bli nästa vecka då. Men inte på måndag, för då har vi det där processtödjarmötet jag talade om (som stjäl två av mina 3,5 timmar) och efter det är jag antagligen slut som människa för resten av dagen. Månne kan jag sitta på tisdag kväll, men jag skulle föredra att kunna göra det på jobbet ifall jag behöver kolla upp saker. Alltså på onsdag eftermiddag. Men nej! Då har jag bokat in VFU-handledning med studenten som börjar den veckan. NEJ! Det har jag inte alls, för då är det informationsmöte (angående VFU’n) på högskolan. Det tar för övrigt två timmar om jag minns rätt (har inte haft tid att föra in mötet i kalendern, ens). Jag ligger alltså redan minus på planeringstiden och har inte ens börjat med verksamhetsplaneringen ännu.

Men jag är van, och slänger en kärleksfull blick mot min korsstygnsbonad ovanför datorn med Andrej Vysjinskijs inspirerande ord om det magiska arbetet, ”som förvandlar människan från noll och intet till en hjälte”. Det som säger att arbete måste ske under omöjliga odds (eller hot om arkebusering) för att upplevas som meningsfullt.

Men just idag tänker jag inte lyfta ett förbenat finger till förmån för min ”att göra”-lista.

Etiketter:
16 april 2013

Ego is not a dirty word

If I did not have an ego I would not be here tonight
If I did not have an ego I might not think that I was right
If you did not have an ego you might not care the way you dressed
If you did not have an ego you’d just be like the rest

Häromdagen när jag kom till jobbet möttes jag av en lapp på närvaropärmen. De hade ringt från en avdelning på förskolan bredvid och undrat om jag ville komma över till dem och prata struktur. De menade att de var ett nytt arbetslag, med både nya och nya kollegor, och de tyckte det var rörigt, stökigt, stojig och svårt att få någon ordning på verksamheten. Och efter förra veckan, då några av dem varit på besök hos oss, hade de fått intrycket att vi på ”min” avdelning verkade ha en bra struktur och… ja, ordning och reda på ett eller annat sätt. Och det har vi nog.

Vi ska ha 25 barn i åldrarna 4-5 år (eller, om man ska vara jättenoga, 3-6 år), men har f.n. bara 24 inskrivna. Den 25’e – en nybliven 3-åring – kommer om någon vecka. Dessa barn är fördelade på tre pedagoger, vilket förstås redan där innebär att vi behöver vara ett tryggt arbetslag med gott samarbete och en fungerande grundstruktur. Och det har vi.

Samma dag fick jag och mina kollegor beröm för hur vi skapat en pedagogisk miljö i vår ”lekhall”. Lekhallen är ett genomgångsrum och har varit notoriskt svårt att få till på ett sätt som får det att fungera utan att det blir tummel-lek. (Inget ont om tummel-lek, den förekommer också på vår förskola, men just det här rummet fungerar ypperligt dåligt för den sortens aktivitet.) Så jag ägnade torsdagkvällen åt att möblera rummet, medan mina kollegor kompletterade med material på fredagen. Och det var roligt att först se att min möblering blivit godkänd av de ena kollegorna och sedan få beröm för den av de andra kollegorna.

Den dagen fick jag bekräftelse på att jag är bra på struktur och pedagogiska miljöer.

If Jesus had an ego he’d still be alive today
And if Nixon had no ego he might not be in decay
If you did not have an ego you might not care too much who won
If I did not have an ego I might just use a gun

Veckan innan det här stod jag på gården i den begynnande vårvädret och såg barnen återupptäcka den förskolegård som legat gömd under snö i ett halvår. Sandlådor, cyklar, gräsmattor, gungor… Då kommer en kollega fram till mig och berömmer mig för min förmåga att gå ner på barnens nivå. Det var särskilt tydligt, menade hon, när jag kom till ”hennes” 1-2 åringar i något ärende, men alltid tog mig tid att först hälsa på barnen och lyssna till det de hade att säga eller visa, och sedan framförde mitt ärende sittande på golvet, fortfarande med barnen i ett slags centrum. Det var något hon och hennes kollegor sett hos mig och som de uppskattade.

Och en annan tillfällig kollega, som jag dagen innan råkat träffa på stan, ropade till mig när jag passerade hennes förskola att hon hade velat att jag skulle vara hennes barns förskollärare. För att jag är den jag är. ”Mina” barns föräldrar – en del av dem – har sagt samma sak. Att de är glada att just jag är ”fröken” åt deras barn.

De gångerna fick jag bekräftelse på att jag har ett bra förhållningssätt till barn.

Some people keep their egos in a bottom drawer
A fridge full of Leonard Cohen
Have to get drunk just to walk out the door
Stay drunk to keep on goin’
So if you got an ego
You better keep it in good shape
Exercise it daily
And get it down on tape

Jag läser det jag skrivit ovan. Det finns fler exempel på min förträfflighet i andras ögon. Men det här får räcka.

Jag är ovan, nämligen. Ovan att lyfta de här gåvorna och visa dem för andra. Som i sången tenderar jag att samla dem i en byrålåda och inte riktigt vilja kännas vid dem. Som den usla kärlekspoesi jag skrev i tonåren. Jante har förstås sitt inflytande, han med. Men främst är det ovanan.

För jag har inga problem med att ta emot beröm och uppskattning.

Det är det där med att använda sig av det. Att lyfta sig själv så att även andra ser det. Det är svårt. Men ego is not a dirty word, som Skyhooks uttrycker det; att tycka att man är bra är inte fult. Det fula ligger i att tycka att andra är sämre.

Och det undviker man bäst genom att även själv ge komplimanger. Något jag vet att jag behöver träna på. Jag ska därför ge mig själv i läxa att säga något bra om var och en av mina kollegor – till var och en av mina kollegor – under de kommande veckorna.

Gör det du med. Det lönar sig, ska du se.

Etiketter:
17 mars 2013

Vad ska vi med skolan till? #fskchatt

Veckans diskussionsämne på #fskchatt lyder i sin helhet ”Ur ett förskoleperspektiv – vad ska vi med skolan till?” och för tydlighets skull definieras även skolan som ”hela skolsystemet, fsk, sk, frit, gy”.

Jag ser direkt två parallella rörelser. Förskolan har sin naturliga förlängning i fritidshemmet – som nybliven förskoleklassförälder är det faktiskt främst fritidsfröknarna jag sätter min tillit till. Det är verksamheten efter ”skoldagen” som har det innehåll jag lägger störst vikt vid. Hur förvaltar ni arvet, vill jag fråga pedagogerna när jag hämtar min dotter på eftermiddagen. Det är intressant och relevant för mig som förskollärare, men också som förälder.

Den ”lekskola” som förekommer i förskoleklassen ser jag mer som ett träningsläger inför grundskolan. Öva att räcka upp handen, jobba i en bok, kika på läsning, skrivning och räkning. Det görs förvisso lustfyllt och min dotter är supertaggad inför hösten och att börja i ettan (även om det innebär att det blir skola även på fredagar). Och desto mindre skollikt, desto nöjdare är den skäggige pappan.

Jag försöker att inte polarisera vårt förhållande. Men jag vrider och vänder och kan ändå inte hitta en gemensam kärna. Vi har två agendor. Parallella. Och förskolans röda tråd löper inte in i skolan. Den fortsätter till fritidshemmet och senare till fritidsgården och därefter de ideella rörelserna. Musiklivet, amatörteatrarna, fotoklubbarna, jaktlagen, sport- och fritidssektorn… Allt det där som jobbar med att utveckla, snarare än utbilda. Som får människor att växa på insidan.

Missförstå mig rätt. Jag känner en viss stolthet över att vara en del av skolväsendet. Det är ett erkännande av att vårt parallella spår är viktigt. Att det har betydelse för skolspåret. Trygga barn blir lärande elever. Det förstod skolan och släppte in oss i gemenskapen. Men förståelse är inte alltid detsamma som insikt. Vilket inte minst de senaste årens folkpartistiska skolpolitik visat, med sitt ensidiga fokus på skolspåret. Förskolan ska bli mer skola för varje revidering av läroplanen eller nytt utspel från utbildningsministeriet.

Så frågan kvarstår. Vad ska vi med skolan till? Och hur värjer vi oss mot skolifieringen?

Kanske blir det nästa fråga på agendan? ;)

Etiketter:
03 mars 2013

Genusmedvetslös #fskchatt

Veckans ämne i #fskchatt lyder ”Fsk ska motverka trad könsmönster och -roller. Hur? Öppet för olika tolkningar o arb.sätt.” och nytt fr.o.m. nu är att man inbjuds att blogga om ämnet under veckan, som en förberedelse inför chatten som äger rum på Twitter på torsdagar, kl. 21-22. För mig, som sällan har ro, ork eller tid att sitta framför Twitter den där timmen (och nej, jag äger varken platta eller smartphone och tycker det är mer jobb än nöje att sitta med laptopen i knät) innebär det en möjlighet att ändå delta i diskussionen på nåt sätt. Dels genom att formulera mig i ett blogginlägg och kanske diskutera detta i kommentarsfältet, men också genom att vara med och bygga upp en viss förförståelse för vilka infallsvinklar och tolkningar som kan komma att avhandlas under den där timmen. Kanske ger vi på detta sätt fler chansen att delta i diskussionen?

Nåja, veckans ämne var det:

”Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.” -LPFö 10

Så lyder den fulla beskrivningen av veckans ämne. Det står inskrivet i kapitel 1, Förskolans värdegrund och uppdrag, under rubriken Saklighet och allsidighet. Det handlar alltså inte om ett regelrätt mål, utan mer om en golvplanka att stå på. Jag tolkar det som att vi som arbetar i förskolan, liksom den verksamhet vi bedriver, ska se till att inte reproducera de könsmönster och -roller som av tradition förmedlas till barn i Sverige. (Jag skriver ”Sverige” för att det här blir en intressant ingång till ett sidospår om svenskhet och tradition som kunde vara spännande att utforska i ett annat sammanhang.) Meningen som följer ser jag som ett förtydligande; vi skall alltså ge varje barn likvärdiga möjligheter att kliva utanför sitt köns roll genom att delta i aktiviteter eller beteenden som kan uppfattas som tillhörande det ”andra” könet.

@MiaESa skriver om olika strategier för detta i sitt inlägg på Skollyftet och jag känner spontant att vi på vår avdelning mest nog arbetar med en kombination av könsneutralitet och erbjudandet av ”vidgade möjligheter”. Det finns ingen del av vårt pedagogiska rum som är mer avsedd för flickor eller pojkar. Vi har faktiskt aldrig tänkt i de banorna så länge vi arbetat ihop. Istället ligger fokus på vad vi gör i det pedagogiska rummet; väver, bygger, spelar spel, dansar, leker rollekar… Och att alla ska känna sig inbjudna i alla delar av rummet.

Det är klart att vissa aktiviteter lockar fler pojkar än flickor, och vice versa (just på grund av de traditionella mönster och roller som barnen bär med sig utifrån), men det är ju då vi träder in. Det är då vi bjuder in flickorna att delta i brottningen eller bollmatchen. Eller pojkarna att ta hand om de sjuka dockorna. Jag tänker nog att det stora bidraget vi kan ge är att vara lyhörda för barnens nyfikenhet och skapa en miljö av experimenterande. I det här fallet med könsroller och -mönster. Bejaka varje ansats då en pojke visar nyfikenhet på något ”flickigt” och igen vice versa. Att själva vara om inte ambivalenta i vår egen könsidentitet, så åtminstone lekfulla med den.

Äh, jag vet inte. Det är lite för lätt att göra genus till en för stor eller för liten fråga. Som Pappa Kim säger:

Det är förstås viktigt att vi har det här stycket inskrivet i läroplanen och det är viktigt att vi bär med oss en medvetenhet om vilka begränsningar av en människas utvecklingsmöjligheter könsroller och könsmönster kan innebära. Men vi måste också vara på vår vakt så vi inte tippar över vågskålen och skapar någon slags motsatsmiljö där vi tvingar in killarna i syhörnan och hetsar tjejerna att börja slåss med varandra, bara för att det ”motverkar traditionella könsmönster”.

Vi ska vara sakliga och allsidiga i den här frågan. Kanske är det inte svårare än att visa barnen att man inte behöver välja att vara ”pojkig” eller ”flickig” överhuvdtaget? Det räcker ju faktiskt – och är betydligt viktigare – att de kan se sig som individer. Med namn. Och en egen vilja, egna intressen.

Genus – och frågan om könsroller – handlar faktiskt väldigt mycket om jante. Hur man ska och inte ska vara. Att man inte får ha flätor i skägget om man är kille. Eller gilla Hello Kitty. Och att man inte kan ha Star Wars-tröja om man är tjej. Det är på den nivån det egentligen ligger. Att ingen har rätt att kritisera dig för vad du gillar eller vad du har på dig. Könet – genus – är egentligen inte mer än en dålig ursäkt för vuxnas sätt att bemöta och ställa krav på barns beteende. Vuxnas sätt att förmedla värderingar till barnen. Pojkar, vars stora mål i livet är att bli lika stora och starka som sina pappor. Flickor som leker frisör och vill bli sjuksköterskor när de blir stora. Det är jante.

”Du ska inte tro att du kan strunta i könet.”

Jo, det kan du. Och det är den uppmaningen jag lägger i Läroplanens text. ”Utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.” Det finns inget genus. Du bestämmer själv vad du vill göra och bli. Se bara på mig. Jag är en skäggig dagisfröken!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: